Alla inlägg den 2 februari 2011
I världslitteraturens luftslott finns ett märkvärdigt källarprång. En underjordisk skrubb bortom all anständighet där tanken tillåts haverera i en förgrämd och hätsk monolog som efter ett och ett halvt sekel ännu söker sin like vad gäller gallsprängd och illusionslös svärta.
På svenska känner vi denna välriktade spottloska från tillvarons bottenläge som "Anteckningar från källarhålet". I Barbara Lönnqvists nyöversättning - som övertygar, även om den knappast överträffar Ulla Roseens åttiotalsöversättning - har Dostojevskijs kortroman med den långa skuggan i stället fått titeln "En underjordisk dagbok".
Bikt som kränger
Förödmjukad av människorna, kränkt av naturlagarna, räcker Dostojevskijs antihjälte ut tungan åt sig själv och resten av existensen. Han grubblar och obstruerar i en bikt som kränger mellan självhävdelse och självförnedring, sanningslidelse och fåfänga, patetik och svart humor. Med sina taktlösa utgjutelser utgör han en levande dementi av det sköna och upphöjda, ett grus i maskineriet för alla ordningar som gjorts upp av dem som älskar människosläktet.
Existentiell hjälte
Romanens skepsis mot blåögd utvecklingsoptimism och skarpa blick för människans maktbegär och destruktiva sidor hade förstås framtiden för sig. Udden riktas inte minst mot den förnumstiga tron att vetenskapen skulle kunna stänga in det bultande och sprängande livet i en snäv nyttokalkyl. Så blir vår man i underjorden till en existentiell hjälte. Eller kanske snarare till ett typexempel på nödvändigheten av strama samhällstyglar.
Som alla gestalter i den stora litteraturen, och för den delen i verkligheten, slingrar sig den underjordiske dagboksskrivaren undan alla enkla kategoriseringsförsök. Han är en motbjudande paradox, vibrerande av undertryckt liv och vrede. Och se upp för speglar, för kanske är han när allt kommer omkring mer som envar än vi önskar veta.
Klippböcker är en brokig, vansklig, svajig genre och "Låt de gamla drömmarna dö" är inget undantag. John Ajvide Lindqvist har på gott och ont grävt i klipparkivet och byrålådan, hittat mest noveller samt en del annat. Både tidigare publicerade och opublicerade texter. Kort sagt diverse texter från diverse sammanhang.
Som författarens sommarprogram i radion 2006, ett antal (absurda) sketcher skrivna för Reuter & Skoog, ett reportage från en trollkarlsmässa, ett hyllningstal till - den djupt beundrade - Selma Lagerlöf.
Mumma för den frälste
Skoj, helt säkert mumma för den Ajvidefrälste. Men inte klockrent angeläget.
Lejonparten av boken är dock skönlitterär: skräcknoveller. Liksom i författarens novellsamling "Pappersväggar" slås jag av genrens brutalitet: antingen fungerar skräckkonceptet lysande, rent magiskt. Eller så blir bara det mest småljummen underhållning där det övernaturliga känns pådyvlat, konstruerat, alls inte otäckt, som i bokens längsta novell Tindalos (följetong i Dagens Nyheter).
Rent magisk
Titelnovellen "Låt de gamla drömmarna dö" är dock lysande, rent magisk. Att skriva nya slut till avslutade romaner borde vara förbjudet, men denna epilog till debutromanen "Låt den rätte komma in" tillhör undantagen. Den ger ett oväntat perspektiv på vampyren i Blackeberg, men är också en självständig, gripande berättelse om kärlek.
Roligast i boken är den metalitterära, självironiskt självbiografiska novellen "Ansiktsburk" (skriven på uppdrag av Göteborgs filmfestival 2009) där John Ajvide Lindqvist får stryk av självaste Roy Andersson.
"Låt de gamla drömmarna dö" är brokig, vansklig, svajig men i bokens bästa stunder visar John Ajvide Lindqvist återigen vilken otroligt fin och originell berättare han är. En svensk uppenbarelse.
En brittisk gangsterkung som mördades för tio år sedan återuppstår oväntat från de döda i Mark Billinghams nionde bok med den hårdkokte kriminalkommissarien Tom Thorne.
Gangsterkungens exhustru, som pikant nog själv lade ut kontraktet på maken, får nytagna bildbevis med posten. Medan hon själv tillbringat tio år i fängelse tycks den måttligt döde maken ha roat sig på spanska solkusten.
Billinghams deckarintriger brukar nästan alltid veckla ut sig fyndigt, finurligt och överraskande. Likväl blir "Från de döda" aldrig ens måttligt spännande.
Seriedeckarförfattare drabbas förr eller senare av syndromet ytterligare-en-dag-på-jobbet. Från de döda är en förbluffande sömnig historia, som skriven på autopilot.
Det är vådligt för en deckarförfattare som i så hög grad förlitar sig på cool attityd och vass dialog.
Boken är mer tramsig än hårdkokt, plump snarare än smart. Som när Thorne filosoferar om män någonsin ska upphöra att mäta varandra med blicken som två hundar som slogs om en tik. Påminner lite om Raymond Chandler men utan mästarens robusta, daterade charm. Därtill ett halvsekel för sent.
Vissa relationer bygger mer på beroende än på passion. Det går inte att leva utan den andra, mest för att det inte går att föreställa sig hur livet då skulle te sig.
Sådan är relationen mellan Isak och Billy. Isak är svag och sjuk, behöver någon som tar hand om honom. Billy behöver någon att ta hand om.
Folkhammar skriver en kärnfull prosa med hög angelägenhetsgrad. Kapitlen är ofta korta och koncisa och då och då bryts de av med citat från olika låtar, ett grepp som riskerar att bli patetiskt men här funkar utmärkt.
Det jag framförallt gillar är att kärleken mellan Isak och Billy inte ifrågasätts för att de är män, utan för vilka problem de har som personer.
Det är betryggande att se att vi på 2010-talet äntligen kan låta kärlek få handla om personer och inte om kön.
När bloggaren Alex Schulman kom ut som verklig författare med boken "Skynda att älska", var en vanlig kommentar att Schulman den elake nu hade blivit Schulman den snälle. Det är en lite naiv analys som förbiser det komplexa i att vara människa. Såväl bloggaren som författaren Alex Schulman har ett större djup än att vara antingen det ena eller det andra.
Han fortsätter här det biografiska berättandet, men nu fokuserad på sig själv och sitt möte med den kvinna han älskar och nu är gift med: Amanda Widell, som i dag också heter Schulman.
Titeln från Tranströmer
Boken har en titel lånad från Tomas Tranströmer, vilket i berättelsen leder till ett pinsamt avslöjande efter det att Alex Schulman som en Cyrano använt orden för att charma sitt hjärtas kvinna. Berättelsen börjar högsommaren 2008. Alex har just separerat och sitter på Sturehofs bar och konsumerar alldeles för mycket sprit. Den slutar exakt på dagen ett år senare på BB vid Visby lasarett. Gissa vad som händer där emellan!
Correns kulturredaktör Åsa Christoffersson kallar Schulmans nya för en bloggroman och det är precis vad den är; en hybrid som hör tiden till.
Alex Schulman är en god berättare, med ett enkelt språk som går rakt in. Jag blir berörd utan att uppleva texten sentimental. Det finns en genuin värme och humor. Och visst känner de flesta av oss igen hur en kärleksrelation växer fram så där trevande, allt medan man obarmhärtigt rannsakar sig själv: Varför sa jag så? Vad tycker hon om det?
Det tragikomiska temat svävar över denna kärleksberättelse som sommarlätta moln; som berättelsen om kvinnan som vägrade lösa biljett, boksigneringen i Täby Centrum och intervjun i Köping. Någon enstaka gång blir det alldeles platt, som då han söker skildra mötet med sin psykoterapeut.
Så hur var det nu med Schulman den elake? Ja det finns en hårdhet i berättelsen. Men författaren vänder den mot sig själv. Driver med sig, slår på sig och utlämnar sig, ibland med en iver som står självbekännelselitteraturen nära.
Han är inte långt ifrån att fastna i den skamfylldes självupptagenhet med att förkasta sig själv: Det är inte han som väljer Amanda, för det gör alla. Det är Amanda som valt honom.
Det håller. Det är en bra bok. Men ett självömkande ord till och det går över styr. Sträck på dig Alex Schulman!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|